Jag uppmärksammar i Norrköpings Tidningar att inget hänt, inget utredningsdirektiv finnes och att exporten till diktaturer som Bahrain och Saudiarabien rullar på som förut. Läs hela artikeln här och se statistik från ansvarig myndighet, ISP, här.

Som en uppföljning bjuder Socialdemokrater för Tro och Solidaritet den 29 januari, kl 16.00, Slottsgatan 154 i Norrköping in till ett samtal om vad S vill ska vara Sveriges bidrag till världen i allmänhet och om vapenexport i synnerhet. Inbjuden gäst är Olle Thorell som är ansvarig för exportfrågor i S riksdagsgrupp. Varmt välkommen!

Tre viktiga skäl till detta är: För det första maktförhållandena i Republikanerna. Romney lyckas inte samla en majoritet, men behöver inte heller det då partiet är djupt splittrat i olika grupperingar. Vi har den högljudda, men inte så stora, libertarianska/frihetliga falangen som utgör ca 15-20 % och leds av Ron Paul. En andra viktig, tillika högljudd, förvisso större, grupp är de evangelikala/socialt konservativa. Det är de som främst bjudit Romney motstånd och gjort allt vad de kunnat för att hitta ett alternativ, men kandidaterna har av olika skäl inte fungerat. Dessutom är denna grupp även splittrad inom sig. I Iowa spreds rösterna mellan främst Bachmann, Perry och Santorum. Även om man till slut samlas bakom Santorum så kommer detta sannolikt för sent för att ge honom möjlighet att samla in tillräckligt med pengar. Den tredje gruppen är de konservativa, men lite mer moderata. Här har Romney ett mycket stort stöd. Gruppen är inte självklart störst, men drar nytta av att oberoende får rösta i många primärval. Möjlig utmanare är Jon Huntsman, men han har dock hittills inte fått fart på sin kampanj.

För det andra pengar. Förutom att Romney samlat in mest pengar har han en väldigt stor personlig förmögenhet att ta av. En stor del av valrörelsen förs genom TV-reklam och annan annonsering, vilket kostar stora pengar. Få gillar ”negative campaigning”, men faktum är att det fungerar. När det för bara någon månad sedan såg ut som att Newt Gingrich skulle kunna utgöra ett allvarligt hot spenderade Romneys kampanj och närstående lobbyorganisationer, sk Super-PAC:s, miljontals dollar och tiofalt mer än Gingrich. Det kan Romney göra igen om det behövs. Det kan varken Santorum eller Huntsman. Inte någon annan heller.

För det tredje valbarhet. Romney är den som bäst kan mäta sig med Obama, till och med slå honom. De som ogillar Romney står i regel till höger i partiet, men det gör inte väljarna i november. Då gäller kampen de oberoende och de gillar Romney mycket bättre än Santorum eller Gingrich. Detta tillsammans med att många i partiet vill undvika ett alltför utdraget primärval som blir dyrt och skadar kandidaten inför den verkliga kampen, är anledningen till att tunga republikaner som John McCain nu ställer sig bakom Romney. Detta kommer vi få se allt mer av.

Ännu kan mycket hända, men räkna med att Mitt Romney blir ”the nominee”. Återstår dock att se om han även blir ”the president”.

12) Efter Khaddaffis fall går Libyen till val i juli för att välja ett parlament som ska lägga grunden för den nya demokratin och förbereda kommande presidentval.

11) Ukraina där parlamentsvalet blir en värdemätare på stödet för president Viktor Janukovitj respektive oppositionsledaren Julia Tymosjenko, som nyligen dömdes till fängelse, något som många ansåg att Janukovitj låg bakom.

10) Jemen, det fjärde landet där den arabiska våren ledde till regimbyte, väljer i februari en efterträdare till Ali Abdullah Saleh som styrde Nordjemen från 1978 och det förenade Jemen 1990-2011. Vem som vinner är oklart, men en viktig röst i landet är  Tawakkul Karman, den yngsta fredspristagaren någonsin.

9) I Venezuela, en av världens största exportörer av olja, är frågan om Hugo Chavez ska vinna för tredje gången.

8) Över 1200 människor dog i våldsamheterna som följde på valet i Kenya 2007. För att få till en ändring bildades en samlingsregering med den tidigare oppositionsledaren Raila Odinga som premiärminister. Landet fick också en ny författning i augusti 2010 som begränsar presidentens makt och ger såväl parlamentet som de nyinrättade regionerna större inflytande. Valen i augusti blir ett viktigt test för den bräckliga demokratin i ett land hårt drabbat av arbetslöshet, fattigdom och HIV/AIDS.

7) I ett land präglat av våld, från dödspatruller, soldater, gerillor och maffian gör vänsterns kandidat Andres Manuel López Obrador ett nytt försök att bli president, den här gången med budskapet ”För en kärleksfull republik”. – Jag lovar att skapa fyra miljoner jobb och dra tillbaka armén under mina första sex månader vid makten, säger Obrador. Det låter kanske naivt, men är väl värt att pröva då de hårda tagens politik bara lett till mer våld och att andelen fattiga nu är 50 procent.

6) När Ryssland väljer president/Putin i mars, så kan det antingen vara ytterligare en bekräftelse av status quo eller början på slutet. Redan nu i samband med parlamentsvalen var dels stödet för maktpartiet Enade Ryssland oväntat lågt, dels protesterna efteråt oväntat stora. Det som dock talar för regimen är att oppositionen har svårt att enas och samlas kring ETT alternativ.

5) Zimbabwe ska först ha en folkomröstning om ny konstitution i mars och sedan presidentval någon gång under året. Sedan 1980 styr den forne revolutionshjälten Robert Mugabe. Glansen har dock falnat och han förlorade förra valet mot Morgan Tsvangirai i den första omgången, men den senare drog sig sedan ur inför den andra omgången då omfattande våldsamheter omöjliggjorde ett rättvist val. De båda har dock lyckats styra tillsammans i en samlingsregering där Tsvangirai är premiärminister, även om det är Mugabes parti/militären som i realiteten dominerar. Frågan är om oppositionen blivit starkare och lyckas hela vägen den här gången. En möjlighet är också att Mugabe, som är 87 år, drar sig tillbaka och släpper fram någon annan.

4) Flera gånger har valen i Palestina skjutits upp, men i våras kom samtalen mellan Fatah och Hamas igång igen. Särskilt då Palestina som nyligen blivit medlem av UNESCO vill framstå som en regeringsduglig och självständig stat är det viktigt att parterna kan genomföra och sedan respektera resultatet i ett demokratiskt och rättvist val. Hur valet går är svårbedömt. Det finns visst missnöje med Hamas i Gaza, men samtidigt har stödet växt på Västbanken.

3) När diktaturen föll i Tunisien sa många okej, men det kommer inte gå i Egypten, som är ett så mycket större land och där förtrycket varit så hårt, men det gick och i juni, enligt de senaste planerna, ska man välja en efterträdare till Hosni Mubarak, någon som inte styr i nästan 30 år. Ett namn som ofta nämns är fredspristagaren Dr. Mohamed ElBaradei. Hur valet går till och vem som vinner kan bli väldigt betydelsefullt för maktbalansen i hela Mellanöstern och Nordafrika.

2) Även om vänstern är uträknad i större delen av Europa söder om Danmark så finns visst hopp i Frankrike där Socialistpartiets kandidat François Hollande leder i de senaste mätningarna. Än kan mycket hända till valet som är i april och där Sarkozy söker en andra mandatperiod. Om Hollande kan bryta högerns styre som varat sedan 1995 skulle det kunna betyda mycket även för vad som händer i EU, på dess toppmöten, men också med EU:s röst i världen.

1) I USA har euforin kring Obama lagt sig och missnöjet från högern är stort liksom besvikelsen från vänstern. Mycket beror på den dåliga ekonomin och det stora budgetunderskottet.  Dock har Obama haft en del framgångar och genomfört några viktiga vallöften som att dra tillbaka trupperna från Irak liksom en omfattande sjukvårdsreform. Det senare något republikanerna inte alls gillar. Däremot är de själva splittrade och har haft svårt att ställa upp en kandidat som kan entusiasmera tillräckligt. Flera har stigit som en raket i opinionen, men bara för att snart falla till botten, som Michele Bachmann, Rick Perry och Herman Cain.

Just nu talas det mycket om tidigare talmannen Newt Gingrich, men hans organisation är svag och insamlingen går inte så bra. Han belastas dessutom av potentiella skandaler som hans otrohetsaffärer, konsultuppdrag och ogenomtänkta uttalanden.  Mot honom står den tidigare guvernören Mitt Romney som är en framgångsrik affärsman, enormt rik och har lärt mycket av kampanjen för fyra år sedan. Primärvalet inleds i Iowa den 3 januari och kan mycket väl vara avgjort ganska snart. Det troliga är att det blir Romney som får möta Obama i november. Som det ser ut nu blir valet jämnt, men jag tror Obama vinner till slut, vilket den sittande presidenten oftast gör. Jag lovar också att återkomma till detta val liksom valet till kongressen. För listan över alla nationella val 2012, se här.

Det här är ett tal jag önskar inte skulle ha behövt hållas.

För mig började det i fredags eftermiddag. Kl 16:32 skrev min vän, tillika Ung Vänsters tidigare ordförande, Ali Esbati följande på facebook: ”Hej alla som undrar. Jag mår ok. Är på infomöte på AUFs sommarläger nu.”

Det var efter bomben i regeringskvarteren i Oslo. Det ofattbara hade hänt. Sedan blev det värre.

Ali överlevde, men många andra gjorde det inte. Unga, engagerade och obeväpnade förutom drömmarna om en bättre värld.

Jag har sörjt och gråtit, men också imponerats av hur Norge hanterat detta terrordåd. Många av oss minns vad George W Bush gjorde. Efter den 11/9 2001 fick vi blodiga krig i Afghanistan och Irak, kontrollsamhälle, tortyr och rättslöst fängelse i Guantanamo Bay.

Nu sa istället Jens Stoltenberg: ”Svaret på våld är ännu mer demokrati och ännu mer ­humanitet”. Nu fick vi en socialdemokratisk ledare som stod fast vid sina värderingar. Idag är Jens Stoltenberg också min statsminister.

Om du inte engagerat dig för fred, rättvisa och mångfald förut så har det sällan funnits ett viktigare tillfälle att börja. Jag har aldrig varit så stolt som nu över att vara socialdemokrat.

Jag är också kristen och bla ordförande för Norrköpingsgruppen av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Idag bär jag det här lilla korset som ni knappt ser. Det användes under andra världskriget när det kunde vara livsfarligt att vara kristen, i alla fall om man tog Jesus budskap om fred och rättvisa på allvar.

Idag sörjer vi. Imorgon hedrar vi de döda genom att fortsätta arbetet för en bättre värld, för alla människors lika värde.

Tack vänner och kamrater!

Bästa allianspolitikern: Caroline Szyber, KD, som var överallt och kämpade för Mänskliga Rättigheter, känns lite som kristdemokraternas svar på Birgitta Ohlsson

Catwalken: Fairtrade bjöd på ett av de mest välbesökta minglen där bla Åsa Romson, Jytte Guteland, Gudrun Schyman och SKTF-ordföranden Annika Strandhäll var modeller för en dag…

Citatet: Håkan Juholt i sitt tal: ”26 000 barn i vårt landet ser inte tavlan i klassrummet, därför de har inte glasögon, ska det vara så i Sverige?… Det är det fattigsverige som breder ut sig därför att politiken ökar klyftorna i landet och göder de som redan har mer än väldigt mycket på bekostnad av de som måste sitta och skriva tiggarbrev. Så ska det inte vara i Sverige. Vi har högre ambitioner.”

Hetaste frågan 1: Ship to Gaza som inte kom längre än till Athen!

Hetaste frågan 2: Riskkapitalbolagen och välfärden där debatten gick het bla när Lars Ohly mötte företrädare för branschen hos Svenska Riskkapitalistföreningen.

Juholts tal: Fantastisk inledning, ideologisk, tydlig och engagerad rakt igenom, Sveriges Obama tänkte fler än jag..

Kämpen: Lars Ohly höll ett av veckans bästa tal, trots en dålig start på dagen där stödet för honom som partiledare efter kongressen i januari 2012 är allt mindre

Minst relevanta utspelet: Jan Björklund krävde att försvaret åter placerar en fast militär styrka på Gotland då säkerhetsläget med Ryssland och Baltikum kräver detta! Själv undrar jag om Björklund tog fel på datumet och trodde det var 1 april.

Märkligaste talet: Fredrik Reinfeldt som var helt ute i det blå…

Nomineringen: Lena Sommestad skapade en snackis genom att av en enig valberedning föreslås till ny ordförande i S-Kvinnor, i hård konkurrens med sittande ordförande Nalin Pekgul och tidigare statsrådet Ylva Johansson

Rockstjärnan: När Håkan Juholt anlände till Almedalen blev det stora rubriker i pressen, långt fler än partimedlemmar visade stolt upp ett foto på sig själv och Håkan, inför hans tal byggdes scenen om för första gången inför ett partiledartal och det talades förväntasfullt om en ”stagedive”

Roligaste maten: Rödbetskebaben, som bekräftar att det finns vegetariskt alternativ till allt!

Synligast på stan: ”Diktatorn” som ville köpa svenska vapen…

Tungvrickaren: Brodersk… Jag menar Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Vassast journalist: Cecilia Udden, P1, som bla gjorde att handelsministern Ewa Björling kom av sig!

Överraskningen: Patrik Sjöberg som bisittare till Belinda Olsson i SVT Debatt. Sjöberg var för övrigt en av de mest aktiva under Almedalsveckan och imponerade på många.

Intressant nog är det kyrkorna som tagit initiativ till två av de tre programpunkterna där ämnet står i centrum. Dessutom kommer det säkert dyka upp fler gånger, bla i de utfrågningar av partierna som Säkerhetspolitiskt sommartorg arrangerar och antagligen även i Svenska kyrkans Nikodemussamtal. Och så kommer fredsfiket att finnas där och samla namn för ett demokratikriterium.

Måndag 4 juli, 12.30-13.30

Sveriges relation till diktaturer – handel, bistånd och vapenexport!

DN har även följt upp med artikeln ”Göteborg 2001 har visat att medierna inte enbart kan förlita sig på poliskällor”. Någon annan som reflekterat kring vad som hände och vilken betydelse det fått är Anders Svensson som själv trodde han skulle dö. Läs också gärna Göteborg  Fria Tidnings intervjuer med några nyckelpersoner, bla just Anders Svensson, men också America Vera-Zavala.

Människorna överst har tagit hus och hem från människorna på den undre bilden. De första är judiska bosättare. De andra är palestinska araber. De senare bor nu, i protest, i ett tält i utkanten på den tomt som i många år varit deras egen, som de har godkända papper på. I alla fall tills polisen sa annorlunda. Hur länge tältet får vara kvar är mycket osäkert.

Makt gick före rätt och under sex månader levde familjen på gatan. Nu bor de i ett tält på sin egen tomt. Och detta är i Östra Jerusalem som enligt avtalet från Oslo ska tillhöra palestinierna. Men det gör det inte i praktiken. De senaste två åren, sedan den nya regeringen tillträdde, har fler än 350 familjer drabbats av samma öde, bara i Jerusalem.

I september planerar den palestinska myndigheten att utropa en självständig stat, men frågan är vad som återstår. De palestinska områdena liknar allt mer en schweizerost då de israeliska bosättningarna tar mer och mer mark i anspråk. Aldrig genom att fråga. De bara tar. Från sina medmänniskor. Från sina grannar. Hur ska det då kunna bli fred?