Så här några dagar innan New Hampshire är det fortfarande intressant att följa det Republikanska partiets primärval, men vi bör ändå utgå från att det redan är avgjort. Media och opinionen har blivit förförda av i tur och ordning Michele Bachmann, Rick Perry, Herman Cain, Newt Gingrich och nu senast Rick Santorum, men det är en annan person som hela tiden varit stabil, gjort få misstag och byggt en allt starkare organisation. Och det är finansmannen, chefen för OS 2002 och före detta guvernören i Massachusetts: Mitt Romney.
Tre viktiga skäl till detta är: 
För det första maktförhållandena i Republikanerna. Romney lyckas inte samla en majoritet, men behöver inte heller det då partiet är djupt splittrat i olika grupperingar. Vi har den högljudda, men inte så stora, libertarianska/frihetliga falangen som utgör ca 15-20 % och leds av Ron Paul. En andra viktig, tillika högljudd, förvisso större, grupp är de evangelikala/socialt konservativa. Det är de som främst bjudit Romney motstånd och gjort allt vad de kunnat för att hitta ett alternativ, men kandidaterna har av olika skäl inte fungerat. Dessutom är denna grupp även splittrad inom sig. I Iowa spreds rösterna mellan främst Bachmann, Perry och Santorum. Även om man till slut samlas bakom Santorum så kommer detta sannolikt för sent för att ge honom möjlighet att samla in tillräckligt med pengar. Den tredje gruppen är de konservativa, men lite mer moderata. Här har Romney ett mycket stort stöd. Gruppen är inte självklart störst, men drar nytta av att oberoende får rösta i många primärval. Möjlig utmanare är Jon Huntsman, men han har dock hittills inte fått fart på sin kampanj.
För det andra pengar. Förutom att Romney samlat in mest pengar har han en väldigt stor personlig förmögenhet att ta av. En stor del av valrörelsen förs genom TV-reklam och annan annonsering, vilket kostar stora pengar. Få gillar “negative campaigning”, men faktum är att det fungerar. När det för bara någon månad sedan såg ut som att Newt Gingrich skulle kunna utgöra ett allvarligt hot spenderade Romneys kampanj och närstående lobbyorganisationer, sk Super-PAC:s, miljontals dollar och tiofalt mer än Gingrich. Det kan Romney göra igen om det behövs. Det kan varken Santorum eller Huntsman. Inte någon annan heller.
För det tredje valbarhet. Romney är den som bäst kan mäta sig med Obama, till och med slå honom. De som ogillar Romney står i regel till höger i partiet, men det gör inte väljarna i november. Då gäller kampen de oberoende och de gillar Romney mycket bättre än Santorum eller Gingrich. Detta tillsammans med att många i partiet vill undvika ett alltför utdraget primärval som blir dyrt och skadar kandidaten inför den verkliga kampen, är anledningen till att tunga republikaner som John McCain nu ställer sig bakom Romney. Detta kommer vi få se allt mer av.
Ännu kan mycket hända, men räkna med att Mitt Romney blir “the nominee”. Återstår dock att se om han även blir “the president”.
